Misstaget du aldrig får göra som talare

Vill du vara en bra föreläsare? Vill du göra ett gott intryck på dem du pratar inför? Då finns det ett tips som är viktigare än alla andra: Börja inte med att prata om dig själv.

Det finns många råd man kan använda för att bli en bättre föreläsare. Och det finns många nervösa föreläsare som verkligen vill göra ett bra jobb när de står däruppe. Och till er har jag ett alldeles speciellt tips, som jag har kommit på efter att under många år funderat på vad det är som irriterar mig med en del föreläsare. Till slut kom jag på det: De börjar med att prata om sig själva. En del av dem fortsätter att prata om sig själva under hela tiden de står där, och där är det nog meningslöst att försöka göra något. Men de flesta försöker faktiskt ge något till sina åhörare, och då är det synd att de börjar med en tabbe.

Menar jag då att en talare över huvud taget inte ska prata om sig själv? Inte alls, det är bra att vara personlig, att våga bjuda på sig själv som det ofta heter. Men det är en stor skillnad mellan att bjuda på sig själv och att kräva att en hel publik, stor eller liten, ska engagera sig i dig när du precis har börjat.

Några exempel

1. Talaren som börjar med att tala om hur han/hon mår. Det kan vara allt från att dela med sig om att man är nervös till att berätta om att man mår lite dåligt för att man var ute och festade igår. Eller någon av hundra andra saker kring den egna hälsan eller sinnestillståndet som man bara känner att man måste börja sin föreläsning med att dela med sig av. Men vi som sitter och lyssnar på dig bryr oss inte. Vi vill bara att du ska börja prata om något väsentligt.

2. Talaren som börjar med att prata om sina egna bilder. Som i ”de här bilderna har jag inte använt på länge”, eller ”jag är inte säker på vilka bilder som kommer sen”, eller ”de här bilderna är lite gamla”. Om du inte bryr dig tillräckligt mycket om dina åhörare för att kolla igenom bilderna ordentligt innan du går upp på scenen så behöver du väl i alla fall inte berätta det för oss. Annat än om du verkligen vill förmedla att vi inte betyder något för dig förstås?

3. Talaren som börjar med en presentation av sig själv eller sitt företag utan att sätta det i ett sammanhang av vad han/hon ska prata om. Plötsligt ser vi bara en bild fylld av fakta om en person och ett företag, och om vi inte har örnkoll på programmet för dagen svävar vi för en stund i ovisshet om ifall detta verkligen är nästa talare, ett sponsrat inslag eller någon som bara trängt sig upp på scenen med lite laglösa powerpoint-bilder. Jag gillar inte heller de som låtsas att de ”måste göra det här” när de pratar om sitt företag. Om du vet att det inte är en bra idé, varför har du inte tagit den diskussionen med din chef långt tidigare och blivit av med det där ”måstet”?

Det finns fler exempel, men jag tror ni har förstått poängen.

Så varför gör de så här? Jag tror det beror på en av tre saker. Det kan bero på att de är så uppfyllda av sig själva att de inte för ett ögonblick kan föreställa sig att åhörarna inte skulle vilja höra allt de tänker och känner vid varje ögonblick. Den gruppen är svår att göra något åt, förutom att låta bli att bjuda in dem som talare framöver förstås.

Eller så kan det vara så att de försöker skapa ett band med åhörarna så snabbt som möjligt och tar det första, bästa som dyker upp. Som hur de mår eller att de inte har koll på sina bilder. Tanken är god, men det fungerar inte. Av den anledningen att de som ska lyssna på dig har en enda fråga i sitt huvud där och då: ”Kommer det här att ge mig något?” Och om du inte väldigt snabbt kan övertyga dem om att du faktiskt har något att ge dem så kommer de att börja göra annat. Surfa, bestämma vad de ska ha till middag, lösa problem på jobbet eller någon av hundra andra saker som en vanlig människa behöver förhålla sig till. Och om du en gång väl har tappat dem är det väldigt svårt att få dem tillbaka.

Den tredje orsaken kan vara att de missförstått vad det betyder att snabbt framstå som trovärdig. Tanken kommer från den klassiska retoriken, som framhöll att det var viktigt att det i ett tal ingick logos (fakta), pathos (känslor) och ethos (trovärdighet, expertis). Och det är viktigt att kunna belägga att man verkligen begriper sig på ett område, en fråga eller liknande. Men du gör det inte genom att börja med att utropa dig till expert, och sedan förvänta sig att dina åhörare ska köpa in i det direkt. Expertis och trovärdighet är något du bevisar under hela ditt framträdande, du tjänar ihop till den positionen genom att på olika sätt belägga din kunskap.

Gör så här istället

Om alla som ska lyssna på dig sitter och väntar på att få veta om det du har att säga är relevant för dem så är ditt första och viktigaste jobb att övertyga dem om det. Det finns flera olika sätt du kan göra detta på. Du kan berätta en historia kring detta. Du kan beskriva ett konkret problem. Du kan utmana deras sätt att tänka kring ett visst ämne, eller börja med att ställa en fråga som får dem att reflektera över detta. Men som du märker innehåller ingen av de här sätten tipset att du ska börja med att prata om dig själv.

Senare, när vi som lyssnar på dig, har bestämt oss för att det du har att säga är intressant och du har vunnit vårt förtroende, kan det vara en mycket bra idé att dela med sig av något personligt, att bjuda på sig själv. Då har vi öppnat oss för dig och är beredda att ta emot det.

Vi som får förtroendet att föreläsa för andra har ett enda jobb de första minuterna. Vi ska övertyga dem som lyssnar om att vi är värda att lägga tid på. Att om de ger oss en halvtimma, tre kvart eller hur lång tid vi nu ska tala så kommer vi att ge dem något av värde. Publiken ger oss sin tid och sin uppmärksamhet, och det är ett förtroende vi måste ta på allvar.

Bildkälla: Justin S Campbell, Audience HDR, Flickr

0 kommentarer på Misstaget du aldrig får göra som talare

Skriv en kommentar

Din e-post adress kommer inte att visas.